torsdag 9 oktober 2008

klump i magen

hur länge till pallar man gå på som om allt är som vanligt? varje morgon har jag en inre kamp med mig själv. Jag måste kämpa och slita och hålla emot gråten varje gång klockan ringer. Varje dag vaknar jag och tror att det bara varit en dröm och att du ska ligga brevid mig men varje morgon när jag sträcker mig efter dig är du inte där. Det var mycket lättare när det fortfarande var okej att gråta men nu känner jag mig så liten och löjlig. fan, nu måste jag springa till bussen också ...

1 kommentar:

Anonym sa...

ooh, vännen. så känner jag fortfarande.. och det har snart gått 3 veckor..du är inte ensam. :(