Nu har jag haft hela kvällen på mig att fundera. Jag har funderat en massa, om mig själv. Jag ser ett mönster nu. Det är så här i mitt liv så är det inte bara en sak som går åt helvete åt gången utan faller en faller alla, det är så det är att vara Johanna. Saken är den att människor som är med om något riktigt hemskt, nu snackar vi lixom livsavgörande saker, de faller hårt och det är helt okej för dem att ligga kvar och det är faktiskt synd om dem på riktigt. Sen har vi sånna som mig. Jag faller aldrig hårt. Jag snubblar, du vet så där pinsamt offentligt så alla kan se, sen ligger jag kvar en bra stund och tycker synd om mig själv och medans jag ligger där och gnäller och bölar över mitt "onda knä" så ändras saker omkring mig (detta märker inte jag för det är så jävla synd om mig just då) och när jag reser mig igen och borstar av grusen och börjar vandra vidare så snubblar jag så där klantigt och pinsamt igen över någon grej som inte stod där det stod innan. Sen börjar allt om igen.
Det är inte lönt att försöka snacka bort det uppenbara, det finns ingen som tycker så synd om mig som jag gör. Det är dags att sluta med det nu. Jag skulle verkligen behöva en såndär "Själv-hjälps-bok" om hur man reser sig utan att snubbla på nästa grej. Eller så kan kanske folk och mitt liv i allmänhet lära sig att inte flytta på sig när jag sörjer. För det är faktiskt en viktig del i mitt liv, att få gnälla. That's who I am. Men fan, sluta flytta på grejer nu så jag kan hitta balansen. tack!
puss /J
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar