fröken m

det är sjukt jobbigt när verkligheten helt plötsligt smackar till en i ansiktet, precis när man absolut inte är beredd på det. Först chocken, sen smärta och sen reaktionen. Precis så är det.. chocken, för man aldrig trodde man skulle få höra sånna ord och sen smärtan, när man låter dem sjunka in och bilder fladdrar förbi i huvudet, alldeles okontrollerat, och sen, reaktionen... Det värsta, för det är det enda man inte har kontroll över. Man kan ju dölja både chock och smärta med reaktionen är alltid sann, alltid ärlig. En sort realitycheck. Det är inte förens reaktionstiden har gått över och man börjar förstå vad som hände som man inser vad man egentligen känner och tycker. Min reaktion har överaskat mig många gånger, och det verkar inte som om den tänker lägga av i första taget.
Jag känner mig så dum, så jävla dum. Jag är sömnlös och rastlös och sugen på en rök. Jag är orolig och förvirrad. Varför ljuger man för sig själv? Tycker jag om att få faceslaps utav verkligheten? Jag måste gilla det eftersom jag vänder samma kind till om och om igen, dags att vända andra kinden till nu... ?