idag dog ylva. ylva var min mormors kusin, eftersom min mormor dog väldigt tidigt så var ylva som min mormor när jag var liten. Hon och mamma stod varandra väldigt nära. Jag blev chockad över min egen reaktion, det gör ont. Jag kan inte säga att jag känner saknad eftersom det är väldigt många år sen vi sågs, men jag känner sorg. En väldigt konstig känsla.
Av ylva fick jag min första dagbok. En beige/brun dagbok med en stor nalle på och lås, ett riktigt lås med nyckel och allt. Det var blanka sidor för att jag skulle kunna rita och skriva. Ylva var även min första brevvän. I flera år skrev vi brev till varandra, jag var inte gammal men jag kunde lätt skriva flera sidor och berätta allt som hände här nere i skåne och hon berättde om allt som hände uppe i norrköping. Det kan vara här i från som jag har fått mitt behov att prata om allt och ingenting med folk. Att alltid berätta vad som händer omkring mig, oavsett om det är viktigt eller ej.
Ylva dog av bröstcancer precis som min mormor. Jag visste inte ens att hon var sjuk. Jag vet inte om jag önskar att jag någon hade berättat, eller om det var bäst att inte veta någonting. Jag såg min mammas min när hon fick veta att Ylva hade gått bort. Jag var bara tre år när min mormor dog men det kan nog vara ett utav mina första minnen när vi satt i bilen efter att hon hade avlidit och mamma hade den minen. Förtvivlan. Ingen vill se sin mamma så.
Jag vet inte om jag ska gråta, det svider bakom ögonen och det drar i halsen på det sättet som det gör när man håller igen, som det gör när man gråter tyst. Egentligen vet jag inte hur jag ska känna. Jag vet ingenting just nu. Ibland blir det bara för mycket för mig, det kan inte hända mer oväntade saker nu. Jag tycker inte om att bli överaskad, inga fler överaskningar. Det
räcker nu!