fröken m

hmm, livet är konstigt. Saker kan vara så pass illa att man aldrig tror att man ska le eller att man alltid kommer ha ont i hjärtat och att det aldrig kommer att bli bra, då, helt plötsligt från ingenstans när man sitter på bussen i en ny klänning som bara glider ner och sitter snett som man desutom har spillt en stor jävla curry- fläck på, mitt där på den jävla bussen så kommer det ett litet litet leende som ingen annan ser, man bara känner hur det rycker till i mungipan. För livet är faktiskt inte så hemskt. Visst är jag en person som har jävligt lätt för att ställa till det för mig och välja fel men när allt kommer till kritan så var jag barfota i mina ballerina skor idag. Men hur mycket jag än ställer till det och hur snett min fläck- klänning sitter så är jag ju bara johanna, och det är minsann inte så bara. Det är ett heltidsarbete ska jag berätta! Och varför ska jag då blanda in massa andra människor och känslor? Jag har ju så det räcker och blir över att kontrollera min inre treåring som bara ska ha och ha och spiller överallt. Livet kommer alltid suga, men det jag försöker komma fram till är att det är helt okej att ha en fläck på klänningen och vara helt ensam, helt okej!