fröken m

Ibland är det svårt att få kroppen att stiga ur sängen. Det är svårt att få kroppen att inse att även om huvudet dunkar och näsan rinner så måste man stiga upp. Ibland gör min kropp som den själv vill. Det är nästan som om jag glömmer bort att det är jag som bestämmer. Ibland är det svårt att hålla fast den lilla paniken som lurar i bröstet. Ibland, vill jag bara ligga en hel dag med täcket över huvudet. Vissa dagar är jag för trött för att gå upp, för rädd för att spendera ännu en dag, när allting känns helt meningslöst. Det är såhär vissa dagar. Det kommer en ny dag imorgon, och då har man förlorat ännu en dag. Men det är ju så det funkar eller hur?